Nu ska jag få åka motorcykel, äntligen. Tommy kommer om 35 min så  jag borde göra mig iordnng nu. Ska bli kul. Har prata om detta så länge.

Ska berätta en annan sak också, jag har för första gången på över 4 veckor sovit mer än 5 timmar och det känns så skönt. Idag kan jag vara människa och ingen ....Jag har gjort en skoluppgift. Känner mig så nöjd för några dagar sen orkade jag knappt gå upp för trappen här hemma. Nu har jag iaf lite me energi. På VFU måste de tror att jag är apatisk, men det är jag inte. Jag är bara en trött människa som sover alldeles för lite och då lätt tappar humöret.

Igår hade vi studiedag och arbetade med bedömningsmatriser, och jag tycket det var askul, dock gjorde inte alla lärare det. Ska berätta mer sen.

Jag har hittat ett jobb i gbg som jag ska söka.!!!!JA Verkligeheten börjar komm ikapp en.

Skriver mer sen

För trött för att skriva nått vettigt, skulle kunna berätta hur mycket som helst, men inte just nu. Livet förändras snabbt. Just nu pallar inte min kropp nå. Mer sömn är så önskvärt att det inte går att beskriva!

Nu har äntligen helgen kommit, och ingen är gladare än jag.  Har haft  en riktigt bra vacka på min VFU! Eleverna är så söta. Jag känner mig mer å mer som en lärare, och nu är det inte så länge kvar alls. typ bara 4 månader. Det känns båda och. Det känns lika mycket äntligen som hjälp. I veckan har jag haft massa dåliga lektioner, ska skärpa mig tills nästa vecka.

På måndag ska jag ha lite lektioner helt själv, ser framemot det. Ser dock inte fram emot simningen. Känns som att jag är i en situation som jag inte kan ta mig ur. Hur mycket ska jag acceptera. Jag ´kan inte dela ansvaret med nångon som inte kan ta ansvar. Jag kan inte se på. Jag vill inte med. Det är en jobbig situation, med tanke på att jag ställer höga krav på hur man agerar mot andra. Spciellt som lärare. Jag kommer att bli ursining om det händer nå på Måndag.
Jag följer med för elevernas skull, ingen annans.

Först måste jag gratta min underbara Sandra som fyller år idag. Idessa sammanhang spelar ålder ingen roll. Igår var hon här innan hon åkte hem till Småland. Det var sorgligt, för hon är en av få som tar sig tid, som förstår mig.

Livet är för bra för att vara sant. Ibland känns det så. Ibland känns det så konstigt att träffa folk som man inte har förväntat sig å träffa igen. Man vet inte hur man ska reagera eller bete sig. När folk bara står mitt framför näsan på en och vill ha ens uppmärksamhet.
Just nu är det väl för bra och för mycket omständigheter som gör att allt de bra i livet blir mer komplicerat och invecklat än vad det skulle behövt vara. Just nu befinner jag mig i en situation som jag inte vet hur jag ska hantera. Vad jag ska göra. Följa mitt hjärta eller inte..Gå runt å må dåligt.. Bara ta det för vad det är..

Människor är i allra högsta grad en levande varelse, som är så levande.

Nu väntar föräldrarmöte.

ETT ÅR FÖR TIDIGT

Nu har jag äntligen fått en handledare. Hon verkar okej, men väldigt intensiv och påstridig. Vill att jag ska presentera ett underlag på onsdag. Vilket känns lite jobbigt men ändå lovande. En engagerad handledare är det man vill ha.

Såklart ska ni som läser min blogg få vara med i processen.

Det har inte hänt allt för mycket än, det jag hunnit göra är att söka litteratur och bokat in ett möte med min handledare på onsdag. Varit i kontakt med skolverket ang. statistik  över hur många som börjar skolan ett år för tidigt. I helgen måste jag gå igenom littaraturen och skriva ett underlag. Hoppas det blir bra.

Då var sommaren över för denna gång.  Jag har verkligen vilat upp mig och inte alls känt mig stressad, jag känner mig inte heller stressad heller. Men kroppen säger nått helt annat än tanken. Vet inte riktigt hur jag ska få bukt med detta, för om jag inte får det kommer det att bli riktigt jobbigt. Som sagt känner mig inte stressad, men ändå vaknar jag före kl 5 och somnar inte förrän 12 på kvällen. Det rimmar inge bra i längden, jag vet att jag klarar mig med lite sömn men det här kommer inte att hålla. Känner en känsla som jag känt så många gånger tidigare. Det här är inget bra tecken, men hur ska jag bryta mönstret, vaknar ju av mig själv. Kan inte hjälpa det.

I tankarna är jag inte stressad vad jag känner, men tydligen eftersom kroppen säger nått annat. Varför?
En stor portion ångest är som min parasit