Livet är en evig väntan emellanåt, så känns det iallafall. Jag fattar inte att jag går med på att vänta ist. för att göra det jag vill. Ibland känner jag mig väldigt sviken både av andra och även av mig själv. Jag är för naiv ibalnd, jag försöker att göra det bra för andra, men tränger alltid bort mina egen vilja och käslor för att vara snäll.. "Snäll..." Snäll vad fan...snäll och snäll..hur nödvändigt är det.. Just nu känns det inte värt nått.. Jag väntar på att folk ska få sina behov tillfredställda, men när jag väl kommer med nått, så är alla andra inne i sin egen värld..

Allmänt förvirrad och förtvivlad..

Trött de är sjukt, så trött man kan vara.. antalet timmar sömn verkar inte spela så stor roll.. Ingenting spelar roll längre..Jag vet inte vad jag vill...Jag vet inte vad jag kan.. 

Jag vet inte om det här är rätt och det kommer jag på när jag har 63000 i studieskuld.. Fan vad allt går emot mig nu...Skulle behöva vara hemma och tänka å inte vara mitt i allt.. Skulle behöva min Julia.