Var den dag min värld rasade samma och trårarna flödade och inte ville ta slut. När tårarna rann längst kinden när jag gick genom stan.. När tårarna inte vill sluta komma utan bara kom. Det var dagen då livet rasade då allt kändes så värdelöst och jag bara ville dra täcket över huvudet. Nu i efterhand och lite distans till allt så kan jag se det med andra ögon, men fortfarande ett tomt hål inom mig. Det var denna dagen jag fick vet att jag hade en fotskada. Jag var helt övertygad att en veckas vila var det som behövdes, men.. När jag satt hos sjukgymnasten,  och hon sa: för dig blir det inget göteborgsvarv, så slog jag till en början bort hennes ord. Jag lyssnade inte utan min tanke är att jag tänker springa. Jag har ju förfan tränat massor, det här var ju mitt stora mål, mitt mål som jag levt för nu i flera månader. Jag satt i en dimma. Allt blev dock definitvit när hon sa att jag inte kommer träna på 6 veckor och om jag springer med foten kommer jag få en kronisk sjukdom. Kornisk sjukdom... nej då kommer jag aldrig mer kunna springa alla planerade lopp.. Jag satt där och höll trårarna å ilska inom mig. Nu går jag med skoinlägg och på onsdag ska jag  fixa riktiga skoinlägg...

... Det blir ingen löparträning, och jag kommer definitivt inte springa mellan Norrfjärden och Luleå i sommar då hade jag behövt köra maxträning. Vilket inte går. Jag mår dåligt av tanken av att inte kunna springa, gå, cykla eller att stå på en crosstrainer... Vad ska jag göra nu det var ju mitt liv, som jag ska klara mig utan i hela 6 veckor en evighet. Iaf för en som älskar allt som heter kondition.

Gråter inom min när jag tänker på detta.

(Återkommer om valborgsäventyrern och alla bra minnen i mitt dock tomma hjärta)